-en personlig saga ur grundarens perspektiv-

(uppdaterad senast 03-08-06)

Många har undrat hur Mangakai kom till. Vissa tror även att Mangakai har kontor och anställda med betald semester. Läs följande historia och få illusionerna krossade.

Lång text tycker ni? Men å andra sidan är den till för de som velat veta HELA sanningen...

För att göra den långa historien om mitt animediggande kort, kan man nöja sig med att efter att ha sett TV-serien Macross på kabel-TV, samt en otal klassiker på fransk TV i slutet på 80-talet och början av 90-talet, hade jag till slut kommit till den positionen att jag köpte översatt manga regelbundet, och det var då frågan kom upp att man kanske borde starta en klubb. Jag ville inte, det verkade jobbigt att ha en klubb och jag visste inte hur man gjorde. Så det blev inget. En dag strosade jag förbi en byggnad där det stod "serieskolan". De hade kurser i hur man tecknade serier. Det verkade ju kul. Kursen var inte så enorm, innan jag visste ordet av var jag enda eleven, och jag satt mest och språkade med läraren, som var en entusiastisk man, kanske tiotalet år äldre än jag. Denne man var ingen annan än Esbjörn Jorsäter, nu aktiv på serietecknarskolan i Stockholm och Serieklubben,och det var han som kom med idén till det som sen blev Mangakai. Han tyckte att det där med japanska serier var ett mycket kul affärskoncept, och då en av hans intressen var att lansera idéer, satte han upp plan efter plan på hur man skulle kunna göra manga till värsta grejen i Sverige. Pessimist som jag var trodde jag inte mycket på idéerna, men hans grundkoncept stannade kvar: "skapa en klubb!". Med en klubb skulle mycket bli lättare; kan en grupp entusiastiska människor backa upp en idé tror företag lättare på den, och så vidare. Till slut gick idén in; jag tyckte att folk kunde jag väl försöka samla ihop. Jag började lite, så gott jag kunde. Skrev upp mina bekantas adresser på en lapp, lappen innehöll till slut bekantas bekanta, alla som var intresserade av anime. Jag hade inte för avsikt att starta en förening eller klubb. Det var för jobbigt. Men, listan med adresser kanske skulle bli bra att ha om man skulle beställa saker från USA eller något; det hade jag gjort förut med god behållning. Dessutom; OM det nu blir nåt i framtiden, är det ju bra att ha... Till slut innehöll listan kanske 20 eller 30 namn. Jag fick en del nya bekanta på kuppen. Det var vid denna tid jag kom i kontakt med Andreas Danielsson, som har hängt med sedan dess. Detta hände runt år 1992 har jag för mig.

Efter ett tag började jag få lite dåligt samvete; man borde ju anordna något, men jag visste inte vad. Här kan säkert folk rätta mig, eller justera, för jag minns inte så väl, men jag har för mig att det riktigt första som hände var att jag anordnade ett möte, i datorföreningen Proxxis lokaler. Där satt vi tafatta och visste inte riktigt vad vi skulle göra, men var och en presenterade sig så gott det gick, och jag har för mig att vi beställde från Nikaku Animart denna första gång, eller om det var vid det andra mötet vi gjorde det.

Efter detta möte skickade jag ut ett utskick till samtliga "medlemmar" om vad som hade hänt. Handskrivet på linjerat papper, kopierat i skolans kopiator, eller nåt. Detta utskick upprepades ett par gånger, och till andra mötet nämnde jag att det kanske kunde vara bra om folk betalade lite så jag inte behövde betala portot själv. 30 kronor verkade som en bra livstidsavgift, och de flesta betalade, vad jag minns.

Vårterminen 1992 tog jag studenten och samma höst började jag läsa japanska på Stockholms universitet. Exakt vad som hände föreningsmässigt sett under denna tid, fram till min första resa till Japan hösten 1994 minns jag inte så väl, men i stora drag blev det några av dessa handskrivna utskick (om någon har kvar något av dessa, SKICKA DET TILL SEKRETERAREN!! Vi har absolut inga kopior kvar, och det skulle vara ovärdeligt för arkivering!), några till möten på Proxxi, samt att "klubben" var med på ett hörn på de två stycken "festivaler" som allas vår Martin (skribent i Super Play) hade hand om på den nu igenslagna källarfestplejset "HG5". Något namn fanns inte, så någonstans i röran krystades namnet "Manganime" fram. Klubben behöll sin koppling till Proxxi.

Till slut fick jag kontakt med, på Staffars Serier faktiskt, den nu till Japan flyttade legenden Krister Joas, som då var den förmodligen enda personen som köpte LASERDISKAR (wow!) DIREKT FRÅN JAPAN! Vilken kille! Efter att vi umgåtts lite granna, tyckte han att vi borde ha en medlemstidning, och med Joas som redaktör tog sig tidningen sin första form den 20e Juni 1994 (men sändes ut först någon månad eller två senare). Jag har för mig att "medlemsavgiften" hade redan vid detta stadium gått från 30 kronor för en livstid till 50 kronor för ett år, och det började kännas som om det verkligen var en förening som vi var, och inte bara en samling folk. Innan tidningen tog form hade föreningen fått namnet "Mangakai", och i den riktningen gick det. Krister och jag knappade ihop de första stadgarna på SICS, minns jag.

Medlemsblad 2 och 3 kom ut medan jag studerade japanska i Japan på Keio universitet (Sep 1994-Aug 1995), och innehållet var i stort sett hela tiden endast recensioner och artiklar av Joas och mig, det vill säga, bisarra titlar som ingen hört talas om. Både Joas och jag hade nämligen redan vid denna tidpunkt i stort sett gått över helt till att köpa manga på japanska. Dessutom var anime fortfarande en ganska ovanlig företeelse vid denna tidpunkt, vad jag minns. Det bättrades knappast av att jag själv var i Japan, och Krister då flyttat till Schweiz!

Och bättre än så, under det att jag var i Japan, hölls det Första Årsmötet, så att vi verkligen kunde för första gången kalla oss för "förening". Under influenser från föreningen Proxxi, hade det tyckts att vi kanske borde ha en styrelse, och så blev det, med Proxximedlemmen Håkan Hellman (aka Bror Hellman) som första ordförande. Jag minns att jag blev väldigt avundsjuk; jag var ju grundaren! ^_^

Kort efter detta, den 5-6 November 1994, ordnades den illustra "Dougakai", föreningens första animevisning. Den gick helt i min barndomsvän Anders Håkanssons regi, och gick ut på att det drogs ner en hel del audio- och videoutrustning i en källarlokal i Täby. Det där med bild och text på samma skärm lyckades inte inför den visningen, efter vad jag hörde, samt att programmet blev mycket ändrat. Men mig veterligen hade folk kul.

Det var när jag kom hem från Japan, hösten 1995, som jag för första gången insåg att det hade blivit något stort av det hela. Föreningspost hade vi, och snart skulle en till filmvisning gå av stapeln. Anders hade fixat program för att skapa textremsor, och vi visste teoretiskt sett hur vi skulle få dem på samma skärm. Dougakai 2 gick av stapeln den 30e September 1995, och åtminstonde jag stod som mållös över det faktum att vi lyckades, med ett nyligen inlånat genlock, få textremsan på samma skärm som videobilden! Jag hade till och med, med mina kunskaper i japanska, lyckats åstadkomma en textremsa på svenska till Key the Metal Idol och Rödluvan Chacha, några av de anime jag införskaffat på laserdisk i Japan. Redan vid denna punkt var programmet ganska imponerande, med titlar som ingen någonsin hört talas om. Särskilt som Internet inte var särskilt spritt då.

Efter Dougakai 2 gjorde jag statskupp och höjde utan förvarning medlemsavgiften, helt oförstående inför faktumet att man faktiskt inte fick göra det! Jag tillverkade ett "startutskick", och beslutade att det skulle att det skulle vara utskick varannan månad, och lyckades mot förmodan nästan hålla takten, med vissa förseningar. Tidningen fortsatte under denna tid sin haltande men dock tillvaro. Det var vid denna tid jag delade upp Sverige i 15 bitar, allt efter medlemstäthet, och började skicka ut adresslistor till de som bodde nära varandra. Detta gav upphov till andra animeföreningar. Utskicken innehöll till och med releaselistor för vilka anime och manga som kom ut i Japan, vilket faktiskt var sanslöst exklusivt.

Resten är det ganska många som känner till. Vid detta laget hade föreningen medlemsregister på dator, med våra ca 80 medlemmar, utskicken till de fortsatta Dougakai 3, 4 och 5 blev bara snyggare och snyggare allteftersom Anders överträffade sig själv i layoutteknik, vi blev omskrivna i tidningen Super Play, då Super Power, och fick en rad medlemmar i yngre ålder; manga och anime blev mer och mer känt då Manga Video trädde in på scenen...

Vid denna tid var det fortfarande jag som skötte i stort sett allt utom filmvisningarna som Anders tog hand om. Andreas hjälpte till där det behövdes, ställde upp med filmer och datorer, och min kusin Daniel och hans kompiskrets var med på Dougorna för att hjälpa till med apparatur, transport, och allmänt moraliskt stöd.

Otaku Z och Mangakai Örebro uppstod, och hade filmvisningar även de.

Joas lämnade medlemsbladet i och med nummer 6, som kom ut i slutet av 1996, och Anders tog över layouten och jag redaktörsposten. Efter hand kom jag på idén att man kunde ha möten ganska ofta i en kvarterslokal, och det sattes om inte mitt minne sviker mig igång i början av 1997. En gång i månaden sågs folk _utan_ att se på anime, vilket ju var nytt. Till mötena kom det till en början inte mer än ett tiotal personer.

Till Dougakai 6 slog vi på stort; Anders hade nämligen hittat att vi kunde hyra en biograf, istället för att sitta i en källarlokal. Vår tidigare projektor som vi hyrt klarade en 2-3 meter bred bild, vilket ju inte räckte för en biosalong, men Anders hade fixat en annan projektor som skulle klara lite större. Vid testen natten innan Douga 6 stod samtliga arrangörer och gapade. Projektorbilden täckte hela bioduken, och ingen av den grovkorninghet vi väntat oss uppstod. Salongen kunde ta 500 pers, jämfört med Grindtorpsalens 50, ett antal som vi överskred de sista Dougorna i den salen. Dougakai 6, den första filmvisningen i biosalong, gick av stapeln den 19e April 1997 och jag själv var imponerad bortom beskrivning.

Efter detta rullade föreningen på så gott det gick. Tidningen kom ut oregelbundet som vanligt, utskicken kom ut regelbundet men alltid lite försenade, Dougakai 7 och 8 avlöste varandra, föreningen växte och växte, medlemsavgiften gick upp till 80 kronor, mötena rullade på och fick lite fler deltagare, det var tal om samarbete föreningar emellan för att göra en stor och glassig medlemstidning, men det blev aldrig av.

I April 1998 åkte jag till Japan igen för ett år, denna gång lämnades en helt aktiv förening bakom mig. Lite orolig var jag, och farhågorna besannades delvis. Jag hade själv i mångt och mycket haft hand om samtliga utskick, medlemsregistreringen och startutskicken, och trots min snabbkurs i hur det gick till var det ingen som tog över arbetet, utan, som många fortfarande lider av, under det året skickades det knappt några medlemskort eller startutskick ut alls. Anders brassade på så gott han kunde med Dougakai, och Douga 9, 10 och 11, den senaste under namnet Yakan Douga, blev alla arrangerade på den nya lokalen Falken i Jakobsberg. Dessutom hittades en ny möteslokal som vi kunde använda varje vecka, vilket var en mycket god medicin för föreningen. Möte varje vecka gav en hög frekvens för möten och en högre aktivitet.

Hem kom jag i Mars 1999, och möttes av en förening där i stort sett allt utom Dougakai och mötena inte funkade. Det var en sanslös mängd medlemskort som inte skickats ut, folk visste inte om de var medlemmar eller inte, och utskicken behövde få en knuff. Det kändes trögt att få denna enorma koloss i rörelse igen, men en ny eldsjäl, Tim Davidsson, som även stått för den nybildade Huddingefilialen, tog rollen som sekreterare och kassör och avlastade åtminstonde mig en hel del. Jag annonserade ut att jag inte ville göra någon tidning mer, trött som jag var på allt strul. Dessutom hade min tid i Japan fått mig att inse att skapa Sveriges bästa animeförening kanske inte var meningen med livet.

Den 16e Augusti gick Dougakai 12 av stapeln. Sedan Douga 10 hade tekniken förbättrats avsevärt, och allt material spelades nu in på digitalvideo istället för att datorn som genererade textremsan stod på plats och körde bredvid laserdiskspelaren. En videotekniker, Kalle Olsson, hade nämligen dykt upp och ställde upp med uthyrning och skötande av apparatur. Falken hade blivit utrustad med THX-ljud, och de lägsta registren filtrerades ner i sub-bashögtalarna. Det slog mig med ens att Dougakai hade blivit något helt sanslöst.

På mötet tisdagen efter Douga 12 avgick jag som ordförande av personliga anledningar. Föreningen hade blivit så stor att jag inte tyckte jag kunde hålla i den, samt att jag, eftersom framtiden efter hemkomsten från Japan hela tiden skvalpat som oviss, hade svårt att ordna till ett liv bredvid alla möten, översättningar, utskick och tidningar. Dessutom tyckte jag att det, efter fyra år som ordförande, var dags för avlösning.

...och ett halvår därefter därefter hoppade jag på igen, återigen av personliga anledningar. Uppenbarligen var det inte så lätt att smita som jag trodde.

Efter att Anders slutade göra sina filmvisningar, hoppade Johan Nordström på konceptet och började med en rad filmvisningar under namnet "Odåga", alluderat från min gamla namnidé på filmvisningar som inte var "Douga" (därav o-dåga). Jag själv var allmänt trött på saker och ting och fick knappt ordning på min egen mathållning, så jag tyckte det var klart trevligt att någon visade initiativ till aktivitet. Det var fortfarande många saker som inte funkade till perfektion, men jag började sakta men säkert inse att perfektion inte längre gick att uppnå. Man hängde så att säga på och gjorde några halvhjärtade livsuppehållande insatser.

Hösten år 2000 blev jag inbjuden till det danska konventet "J-popcon 2000" som arrangerades av en viss herr Rasmus W Andersen, som gästat en tidigare Dougakai. Jag var inbjuden tillsammans med självaste Helen McCarthy, som tyvärr i slutändan inte kunde komma. Tillsammans med Diana Jacobsson begav jag mig dit och blev mäkta inspirerad, efterom jag hade fruktansvärt kul och dessutom fick insikten att det ju inte alls borde vara omöjligt att ordna något sådant i Sverige. Själva animévisningen höll klart lägre kvalitet än Anders Dougakai; den stora skillnaden var de övriga aktiviteterna som nästan var roligare än att glo på tecknat.

På årsmötet 2001 tillträdde räddaren i nöden: nya kassören Mattias Lönnqvist, som tidigt uppvisade en effektivitet som säkert inte var utöver det vanliga, men med Mangakais mått mätt otroligt välkommen. Medlemskorten började komma ut igen. Samtidigt började Johannes Genberg med en ny medlemstidning, Manga Shugi, och man fick långsamt intrycket av att Mangakai var på väg på fötter igen. Föreningen hade under en längre tid ett sår i det att ingen orkade ta hand om vävsätet, och i Oktober 2001 började jag för första gången i mitt liv knacka HTML-kod för att få bot på problemet.

Föreningen fortsatte sin gilla gång med Johans "Odågor" och våra vanliga problem med att få ut medlemkorten. Den tidige Mangakai- och Dougakaimedverkare Andreas Danielsson slog igång med idén att ha ett regelrätt konvent under namnet "Nekketsu Shukai". I brist på finanser för att sätta igång ett jättekonvent fick de första visningarna heta "Nekketsu Shukai Zero", som ordnades tillsammans med Mangakais då vice ordförande Diana Jacobsson och styrelseledamot Tim Davidsson. Även jag blav ganska inblandad i projektet; faktum var att jag nästan hade mer med Nekketsu Shukai Zero att göra än med självaste Odåga!

Andreas och Diana visade via Nekketsu Shukai Zero vägen för hur man skulle ordna animétillställningar i Sverige, och jag fick själv blodad tand. Förutom biograf hyrde de en fritidsgård där man kunde mingla och spela TV-spel. Det var för övrigt på Nekkai Zero som jag upptäckte charmen med Dance Dance Revolution. Johan fortsatte med sina Odågor, Andreas och Diana med sina Nekketsu Shukai Zero, och Johannes med tidningen Manga Shugi. Det var ungefär i samband med detta som lusten att köpa animé (som hade varit tämligen låg under ett par år) bubblade upp hos mig igen, och med den lusten att pyssla med något projekt, och jag var fortfarande mycket inspirerad av J-popcon 2000. Ungefär samtidigt som Johan packade ihop och sade tack för sig i och med Odåga 12, kom vår då vice ordeförande Tim Davidsson och Tomas Antila ungefär samtidigt med tanken att Mangakais styrelse också borde arrangera något, vilket helt sammanföll med mina planer. Inspirerad av Andreas och Diana sattes så projektet "Dôgakon" upp och hölls i samma lokaler som Odåga och Nekkai hade hållits. Nu, tänkte jag, skulle allt gå precis som jag ville, och inga missöden! Men även om det mesta gick vägen förekom visst trubbel och jag minns att jag var stressad bortom mitt sinne, kanske mest beroende på att det hade varit problem med fritidsgården.

I samband med Dôgakon dök en ny aktör upp på scenen: Matts Henning som kort därefter även övertog som Mangakais kassör. Matts, kom aningen för sent för att medverka i första Dôgakon, något som han snabbt tog igen genom att övermedverka i nästa. Fritidsgården hade blivit otillgänglig och sovsalen vi använt likaså. Återigen stod vi med problemet med brist på lokal, något som Matts galant löste, och projekt Dôgakon kunde återupptas, denna gång i Sollentuna bibliotek. Lite dåligt med visningsmöjligheter kom vi fram till, men på tips från Tomas Antila var vi ett telefonsamtal från att få hyra Sollentuna biograf med inte mindre än fyra salonger varav vi använde tre. "Dôgakon igen" sattes, jobbigt nog tyckte i alla fall jag när jag slet som ett djur, mitt i sommarlovet, och oturligt nog mitt under Arvikafestivalen. Trots detta faktum blev det publikrekord och storsuccé. Trots en massa spring var den stress jag mindes från första Dôgakon nästan som bortblåst, och trots ovanan med nya lokaler flöt visningen på bra. Jag bestämte mig strax för att göra om det. Trots att man hållt på i tio år var det fortfarande kul att underhålla Sveriges animégalningar.

Inspirerad av och avundsjuk på Forodrim, Stockholms Tolkiensällskap, tog jag i slutet på 2003 för styrelsen upp ett förslag om systemförändring inför årsskiftet till 2004. Idén gick huvudsakligen ut på att främja enskilda medlemmars aktiviteter genom att skapa ett administrativt system för "föreningar inom föreningen". Forodrims imponerande mängd aktiviteter som annonserades ut i deras utskick var nämligen ofta initiativ av just enskilda medlemmar, och jag drog måhända förhastat slutsatsen att hemligheten bakom detta var den mängd "gillen" som förekom i Forodrim. Medlemmar startade gillen runt ett visst intresseområde, och dessa gillen skötte mer eller mindre sig själva, ordnade fester och annat, och det var en fröjd att se hur tillställning efter tillställning annonserades ut i Forodrims utskick. Inspirerad av detta såg jag framför mig hur liknande animérelaterade aktiviteter kunde annonseras ut i Mangakais utskick, och storhetstankarna från Mangakais guldålder återkom. Systemet för "cirklar" skapades i förhoppning att det skulle inspirera allt fler att ordna sina egna möten, och kanske till och med i slutändan få redan existerande mindre föreningar att ansluta sig till Mangakai och på så vis skapa ett rikstäckande utskick som gick ut till alla Sveriges animégalningar. Tanken svindlade, men försöka duger, och systemet sattes stapplande igång i januari 2004.

Och där tar nutiden vid.