Det är många detaljer i det här spelet som får mig att tro att det är avsett för lite yngre spelare, trots att det är märkt att vara för spelare över 18 år. Det är ett stripmahjongspel men strippningen är något nertonad och flickorna blir aldrig helt nakna.
Flera egenskaper i spelet gör det unikt jämfört med andra spel i genren. För det första spelar man sig igenom en berättelse. Det är inte unikt i sig men i ''Poemi'' är det mer konsekvent genomfört och om man förlorar så åker man ut och måste börja om helt från början. I andra spel av den typen har i alla fall chansen att fortsätta där man är. Man spelar som Poemi och förlorar gör man genom att förlora tre omgångar mahjong och följdaktligen vinner man genom att vinna tre omgångar. För varje omgång du förlorar måste du, i skepnad av Poemi, ta av dig kläder, något som jag heller inte sett i något annat spel.
En annan unik egenskap är att åtminstone den fjärde motståndaren (jag har inte lyckats komma längre än så) kan utnyttja samma magi som Poemi kan. Tråkigt nog gör detta att det är väldigt knepigt att besegra henne. Min teori är att man själv måste satsa mer på magin för att kunna spela på samma villkor.
Magin i ''Poemi'' är också löst på ett unikt sätt. I spel som har någon form av magi eller fusk brukar man erhålla rätten att fuska på olika sätt och man är begränsad till ett bestämt antal gånger att utnyttja fusket. Ofta är det bara en gång, som i ''Final Romance'', eller så kan man erhålla flera som man kan utnyttja när man vill, som i ''Suchie Pai''. I ''Poemi'' däremot får man generella ''magic points'', eller MP, varje gång man vinner en omgång. Hur många MP man får beror på hur pass bra kombination man har vunnit med. Varje magisk trollformel tar sedan olika mycket MP. En enkel och flexibel lösning.
I många andra mahjongspel börjar man på ett lågt poängtal så att man är sårbar den första omgången innan man vunnit en gång. I ''Poemi'' har man en väl tilltagen ranson på 30000 poäng, samma som den första motståndaren men mindre än efterföljande.
Historien man spelar sig igenom och strippningssekvenserna berättas genom animeringar men dessa är kraftigt komprimerade Cinepakfilmer och ser tyvärr ganska risiga ut. Musiken är repetetiv men ganska rolig. Rösten till Poemi själv spelas på ett suvveränt sätt av Mizutani Yuko.
En finess jag uppskattar är den s.k. autotsumo, vilken jag beskrivit ovan.
Krister Joas